Går tiden fort eller är jag bara trög?

När jag börjar tänka på allt jag har gjort med mitt liv så är det inte mycket som jag kommer och tänka på. Jag anser att mitt liv började verkligen när jag var 19 år och fick självförtroende och massor av kompisar. Men allt annat jag hade gjort innan det är ju faktiskt också viktigt. Min högstadieperiod var bra för mig. Det jag gjorde var roliga saker. Det var då jag visste vad jag skulle bli och vad jag ville göra. Tror jag har tappat lite av det tänkandet under dessa år. Jag tycker inte att det var längesen men ändå så tycker jag det. En sak som slår till mig också är en sak som min kära vän Johan har sagt till mig. Dricker jag FÖR mycket alkohol? vad är för mycket? när blir man alkoholist? Svaren på dessa frågor kommer nog under tiden när man gör saker som inte har någon betydelse för en eller något som bara fördriver tiden.

Förflutna och framtiden

OK, det förflutna. Jag tänkte bara skriva lite om vad som har gjort mig till den människa som jag är idag. Grundskolan: Inte bra men inte dålig heller. Hade bra kompisar, gick bra med skolarbeten men det negativa var det att jag blev lite mobbad för min vikt. En till sak var att tjejerna inte ville veta av mig från vad jag förstod. Jag tänker inte på det ofta men det var en stor del av mitt liv. Vidare till gymnasiet: Jag hade det bra där. Jätterolig utbildning som fick mig att inse vad jag ville göra med mitt liv, jättetrevliga klasskompisar men jag tyckte inte att jag fick någon riktig vän från den tiden. Jag kan naturligtvis hälsa på dem och se hur de mår men det var aldrig riktigt så att jag hittade någon som jag kunde hänga med varje dag eller bara ringa för att snacka med den personen. Efter gymnasiet så började jag jobba på Intersport: Det var här jag började utveckla en väldig stark social kompetens. Jag var illa tvungen. Jag jobbade där nästan fulltid i ungefär 10 månader. Under dessa 10 månader så flyttade jag hemifrån i 3-4 månader. Just då kände jag mig som mest vuxen i hela mitt liv. Jag började dejta, inte för att det gick bra med det men ändå, och jag kände att jag fick mer och mer kompisar genom mina kompisars kompisar. Just nu: Pluggar på Södertörns högskola och tycker att det är kul. Jättetrevliga människor som jag kan kalla mina vänner och de jag inte kan kalla vänner är jättetrevliga och jag har inget problem med någon. Utbildningen kanske var den jag hade hoppats på men jag tycker att den är relevant för det jag kanske vill göra i framtiden. Så nu kommer den. Framtiden: Jag vet inte vad jag kommer att hålla på med. Jag vet inte om jag kommer att hålla kontakten med de vänner jag har just nu. Jag vet inte om musiken jag och mina kompisar kommer att överleva och det jag fruktar mest, inte livsviktigt detta men ändå, jag vet inte om någon kommer att älska mig i framtiden. Det är inte jag tänker på framtiden men när jag gör det så är det antingen så att jag tänker att allt kommer bli bra eller så att allt kommer bli åt helvete och att jag kommer bara finna mig i det. Varför tänker vi på framtiden? Och varför blir det så att vi blir uppjagade över att allt kan gå fel? Många saker har gått som man brukar säga fel i mitt liv men jag skulle inte vilja byta ut de stunderna mot något annat för om jag hade gjort det så skulle inte jag vara jag. Men man får se vart alla vi hamnar...