Man ska alltid ha en plan B

Detta inlägg är dedikerat till en av mina bästa vänner, Victor. Det var en dag, eller natt kan man säga, när jag hade somnat på min soffa när jag vid ungefär 1-tiden på natten när jag fick ett samtal från Victor som var väldigt full och inte kunde komma hem så han undrade om han kunde få sova hos mig. Snäll som som jag är så sa jag naturligtvis ja. Han visste inte var han var eller hur han skulle komma hem till mig så jag fick springa ut i kyla för att han inte skulle däcka i snön och dö. Efter mycket möda och besvär, som till exempel att jag fick nästan bära honom hem till mig, så var vi inne i värmen och började snacka om våra liv. Victor anser att han inte har mycket som han har gjort rätt i sitt liv och inte har några lysande framtidsutsikter. Vi hade druckit lite vin, som Victor hade med sig, och var lite påverkade så jag förklarade varför jag har valt den utbildning jag har valt. Det är min plan B. Jag vill inte arbeta med något som jag har hittills gjort i min utbildning, i alla fall i min högskoleutbildning, som jag verkligen vill arbeta med. Jag vill arbeta med musik i någon form. Spela egen musik, skriva musik eller spela musik på radio. Jag och Victor fortsatte att prata och kom fram till många saker. Kommer inte ihåg alla men han gav mig en insikt. Även fast jag går en utbildning som nästan garanterar mig ett jobb när jag är klar så måste jag satsa på det jag verkligen vill göra. Man ska inte ta något för givet. Man måste satsa på det man vill göra. MEN, man ska alltid ha en plan B.

November, kyla och något mitt i mellan.

Axl Rose sjunger om "November Rain". Jag skulle ändra det till "November Snow".
Kylan har nu kommit och det är både förjävligt och trevligt tycker jag. Jag älskar snön. Det blir ljusare, det blir tystare och man kan, med gott samvete, vara hemma och ligga och mysa med ett dunntäcke. Det jag inte gillar är kylan, att det blir halt och alla förseningar i kollektivtrafiken. Jag har redan halkat och skadat mitt knä och att vänta på bussar och pendeltåg är inte roligt när det är -10 grader. Att snön kommer nu i November har kommit som en överraskning för alla. Förstår inte varför. Det började i November förra året och nu har man läst i tidningar att denna vintern kommer vara värre än den som var. Allt detta kombinerat med allt man måste göra: plugga, jobba och andra saker som att repa, handla och ha ett socialt liv får en på fall. Jag har redan haft ett fall ( mitt knä!!! aj :P) och allt som kommer nu tills nästa månad som julklappar och annat. Jag tror inte jag kommer att överleva denna vintern, mentalt.
Men som Metallica har sagt i en jävla bra låt från senaste plattan: "What doesn't kill you, makes you more strong." Det är bara att bita ihop och hoppas på det bästa.

Lyssnar Jag?

Jag har upptäckt nu efter jag har skrivit inlägget "Lyssnar någon?" att jag inte är den perfekta lyssnaren heller. Jag har en god vän som heter Johan och som har mycket mer information om människor som jag känner än vad jag har. Jag undrar om jag frågar för lite eller om jag bara inte lyssnar? Det är lite sjukt att jag inte tar vara på information som ges av personer som man till exempel jobbar med eller bara är kompis med. Jag har alltid sett mig själv som en lyssnare men efter lite tid så har jag upptäckt att jag inte är en perfekt lyssnare. Jag anser att dettta beror på att vissa människor som jag känner inte är så roliga eller har något intressant att säga. Eller så kan det vara att de inte vill dela med sig av deras liv till just mig. Det är också en sak jag undrar över. Är jag en taskig människa? Jag ser mig som en "good guy" men det är bara min åsikt. Vad tycker alla andra som jag träffar och umgås med varje dag? Ibland kan man vara lite seg och inte vilja prata men i överlag så skulle jag säga att jag inte är den som är taskig. Men jag antar att man får reda på informationen när man frågar de personerna som man tycker inte prratar med en. Eller så kanske de bara avskyr en och aldrig berättar om det. Det är inte ett bra sätt av behandla sina medmänniskor.

Lyssnar någon?

En sak jag har upptäckt med mig själv, eller inte med mig själv utan min omgivning. När jag talar så lyssnar inte många. Jag har också märkt att jag brukar jämt ställa frågor men ingen ställer frågor till mig. Detta är ingen nyhet för mig men jag upptäckte en sak när jag var ute med mina kompisar i fredags. Jag skulle berätta en historia och de avbröt mig flera gånger. Jag brydde mig inte om det och berättade inte historien men när vi snackade om en sak som hade hänt oss som en av mina vänner säger jag gjorde mot honom så fick jag knappt försvara mig själv. han sa att jag hade berättat tre olika historier om vad som hände men det hade jag inte. Jag var full men inte så full :P. Men när jag träffar lite random-folk på barer och klubbar så lyssnar dem. Jag tror det kan vara en anledning varför jag dricker så mycket. Även en av mina kompisars kompis lyssnade inte på mig när vi skulle åka hem och vi käkade fyllekäk. Min stora fråga är faktiskt: Lyssnar någon någonsin på mig?

Mustasch

Nu under maj månad så är det som vanligt mustasch-kampanjen som ska bidra till forskning mot prostatacancer. Jag har beslutat mig för att försöka odla en mustasch nu under maj och se hur många som kommer att påpeka på hur jävla ful jag ser ut i den :P.
Men allvarligt, jag tycker att det är väldigt viktigt och jag har faktiskt aldrig stöttat något sånt här förut. Så jag kommer att donera 100 kr om någon eller flera säger att mustaschen ser bra ut på mig. Hoppas att jag kan göra en insats.

Går tiden fort eller är jag bara trög?

När jag börjar tänka på allt jag har gjort med mitt liv så är det inte mycket som jag kommer och tänka på. Jag anser att mitt liv började verkligen när jag var 19 år och fick självförtroende och massor av kompisar. Men allt annat jag hade gjort innan det är ju faktiskt också viktigt. Min högstadieperiod var bra för mig. Det jag gjorde var roliga saker. Det var då jag visste vad jag skulle bli och vad jag ville göra. Tror jag har tappat lite av det tänkandet under dessa år. Jag tycker inte att det var längesen men ändå så tycker jag det. En sak som slår till mig också är en sak som min kära vän Johan har sagt till mig. Dricker jag FÖR mycket alkohol? vad är för mycket? när blir man alkoholist? Svaren på dessa frågor kommer nog under tiden när man gör saker som inte har någon betydelse för en eller något som bara fördriver tiden.

Förflutna och framtiden

OK, det förflutna. Jag tänkte bara skriva lite om vad som har gjort mig till den människa som jag är idag. Grundskolan: Inte bra men inte dålig heller. Hade bra kompisar, gick bra med skolarbeten men det negativa var det att jag blev lite mobbad för min vikt. En till sak var att tjejerna inte ville veta av mig från vad jag förstod. Jag tänker inte på det ofta men det var en stor del av mitt liv. Vidare till gymnasiet: Jag hade det bra där. Jätterolig utbildning som fick mig att inse vad jag ville göra med mitt liv, jättetrevliga klasskompisar men jag tyckte inte att jag fick någon riktig vän från den tiden. Jag kan naturligtvis hälsa på dem och se hur de mår men det var aldrig riktigt så att jag hittade någon som jag kunde hänga med varje dag eller bara ringa för att snacka med den personen. Efter gymnasiet så började jag jobba på Intersport: Det var här jag började utveckla en väldig stark social kompetens. Jag var illa tvungen. Jag jobbade där nästan fulltid i ungefär 10 månader. Under dessa 10 månader så flyttade jag hemifrån i 3-4 månader. Just då kände jag mig som mest vuxen i hela mitt liv. Jag började dejta, inte för att det gick bra med det men ändå, och jag kände att jag fick mer och mer kompisar genom mina kompisars kompisar. Just nu: Pluggar på Södertörns högskola och tycker att det är kul. Jättetrevliga människor som jag kan kalla mina vänner och de jag inte kan kalla vänner är jättetrevliga och jag har inget problem med någon. Utbildningen kanske var den jag hade hoppats på men jag tycker att den är relevant för det jag kanske vill göra i framtiden. Så nu kommer den. Framtiden: Jag vet inte vad jag kommer att hålla på med. Jag vet inte om jag kommer att hålla kontakten med de vänner jag har just nu. Jag vet inte om musiken jag och mina kompisar kommer att överleva och det jag fruktar mest, inte livsviktigt detta men ändå, jag vet inte om någon kommer att älska mig i framtiden. Det är inte jag tänker på framtiden men när jag gör det så är det antingen så att jag tänker att allt kommer bli bra eller så att allt kommer bli åt helvete och att jag kommer bara finna mig i det. Varför tänker vi på framtiden? Och varför blir det så att vi blir uppjagade över att allt kan gå fel? Många saker har gått som man brukar säga fel i mitt liv men jag skulle inte vilja byta ut de stunderna mot något annat för om jag hade gjort det så skulle inte jag vara jag. Men man får se vart alla vi hamnar...

Första inlägget i min nya blogg

Tjenare folks! Det första inlägget i min nya blogg. Här kommer jag att skriva om mitt liv och mina tankar om nästan vad som helst. Inte mycket händer just nu men kommer att skriva inom kort om något som står mig nära.